Eller?

Jag blir rent förskräckt när jag läser hur mycket och dyra saker folk öser över sina ungar i juletider. Inte mitt problem - folk får göra vad de vill, men visst väcker det funderingar.

Själv tycker jag att det blev lite väl många julklappar till den lilla i den här familjen. Såpass att jag faktiskt smög undan en på morgonen, och sparar tills det är dags för födelsedag.

Så då fick hon: 2 gosedjur, 1 docka, en barndator, en klädhängare, målarset, ett memory och ett pussel. Samt ett kulspel som hon fick dela med sin far. Samtliga mor och farföräldrar inräknade i den högen tack och lov. (Dessutom slapp vi de kostsamma gåvorna, tack för det)

Hon fick också ett tomt paket symboliskt för att hon själv ska få köpa något och GE bort. Det finns alltid människor runt omkring som inga julklappar får, eller inga leksaker har.

Det måhända låter tarvligt, men personligen tycker jag det är viktigt att från tidig ålder inse att alla har inte allt, och att alla kan inte få allt.

Man kan inte få allt man vill ha (fast vem vill inte ha allt?), och julen handlar inte bara om att få, utan också om att ge. Vare sig det handlar om kärlek, omtanke eller julklappar.

Jag måste säga att jag inte visste innan hur reaktionen på det tomma paketet skulle bli. Hon är ju trots allt bara 3 år och vill ha allt - helst igår.

Hon såg jätteförvånad ut, och började skratta hejdlöst!

Hon tyckte det var jättebusigt.

När jag förklarade varför paketet var tomt så lyssnade hon noga och visste med en gång vad hon ville ge bort till någon. En hund, likt den hon själv har - för att "en sån vän borde alla ha".

Jag kan inte annat än att hänföras och glädjas över denna "självklara" inställning. För visst är det lite så - en sån trygghet som hon hittar i sin älskade hund, den borde alla barn (och vuxna) få ha. Om man sen hittar det i en lortig och tillrufsad jycke är ju en annan sak. Men jag verkligen ÄLSKAR hennes stora empati och ärliga inställning till livet. Precis som det ska vara.

I övrigt hade vi en mycket lugn julafton, lite bak och fram sådär. Vi körde julklapparna efter frukosten. Det kändes mer logiskt då vi inte hade nån annan att anpassa oss efter, och då hade ju den lilla nått att leka med hela dagen, inte bara "vänta".

Maken ville se bland tomtar och troll, som han tydligen lyckats missa under sin uppväxt. Han och liten kollade på det, och jag somnade i soffan. Det är ruskigt skönt att sova på dagen!

Just det, rubriken ja. Det dyraste i jul blev en ny datorn. En mycket välbehövlig, som fick äran att bli "vår julklapp". Den hade blivit köpt oavsett, men med mellandagsrea och jul i anknytning så låter det väl bra att maskera den som julklapp, inte sant!?

ang det här med sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Egentligen så tycker jag att det tagit på tok för stora proportioner bland folk, media och tja.. allt. Folk som normalt sett inte bryr sig ett skit, eller kanske ens röstar har starka åsikter.

Jag gillar starka åsikter, de behövs. Speciellt med tanke på att det är så väldigt "osvenskt" att reagera starkt.

Jag är utan tvekan mycket besviken över att SD kommit in i riksdagen!

Och jag tycker det är bra att frågor kring främlingsfientlighet tas upp, och tas på allvar. Jag vet också att SD försökt att tvätta av sig stämpeln (sann eller falsk spelar ingen roll) som rasister.

Dock så känner jag ett visst obehag över vad vi "normala svenssons" tar oss till. Jag stöttar på inget sätt rasism och främlingsfientlighet - tvärtom. Men eftersom trots allt nästan 6 procent av de som röstade fann anledning att rösta på SD, så finns det ju uppenbarligen ett behov av dem.

Jag tror mest av allt att många av dem som röstat på SD har gjort det av missnöje. Inte främst för att de står för främlingsfientlighet och rasism. Snarare att man tröttnade på den svarslösa pajkastning och skylla ifrån sig-taktik som båda blocken uppvisade i valkampanjen. "Yrkesskadad" som jag är så har jag följt de senaste valen tämligen noggrannt, och så innehållsfattigt som det var i år, det har det inte varit förr. Tror ärligt inte jag fick nått svar att tala om på en enda fråga jag hade.

Jag hoppas nu att när SD kommit in i riksdagen, med 20 mandat, att alliansen får egen majoritet. Detta för att ge SD minsta möjliga inflytande över politiken. Jag tror inte på SDs politik. Men jag tror på dem som ett viktigt uppvaknande för de andra partierna. Kanske inte alliansbildningar eller vänsterkarteller som också nämndes är den rätta vägen att gå. (Det märkte väl inte minst socialdemokraterna av).

En tydligare kommunikation, och att våga ta även de svåra frågorna tror jag är en nödvändighet för att hålla det svenska samhället öppet, fyllt av tillit och fritt från främlingsfientlighet.

Fortsätter man med barnsligheterna att bara ignorera det faktum att nästan 6 procent röstade på SD, då kommer man få än större problem nästa val.

Vad är det för dumheter att nån ska kallas rasist för att man ställer rimliga krav på en stats invånare?. Omfattandes ALLA invånare givetvis. För att åtnjuta rättigheter har man också skyldigheter - vem man än är och vart man än kommer ifrån.

Att kränka någon för dens etniska urspung är galet. Att sopa problem under mattan är lika galet det, om man vill ha ett fungerande samhälle. För att lösa problem måste man erkänna dem och diskutera dem. Utan att kallas rasist.

Öppna upp debatten, försök ta itu med problem som existerar och be till gud att vi slipper ett parti som SD i riksdagen nästa gång.

(Trött på allt som har med val, SD eller inte att göra - folket har valt, nu är det dags att agera)

Jag funderar ganska ofta över det. JAg är totalt stillös, eller så har jag en mycket bestämt kluven stil.

När min far flyttade tog vi över hans köksbord, då vårt eget var lite halvfarligt ostabilt när man har en klättrig unge. Ett proktiskt furumonster. Nu är det målat, svart och sjukt mycket bättre än från början.

Jag hittade en bild från när vi var ganska nyinflyttade och inte hade anpassat oss till lägenheten, utan mest ställt in sånt vi hade och fick tag i.

Julen 2005. Vi flyttade hit oktober samma år. Loppisfyndade stolar, som är kvar än idag, rangligare än någonsin. Bordet hittade vi i min mors garage och tog med hem. Ursnyggt (not) grönmålat under duken.

Den gröna färgen på väggarna kladdade vi på själva. Vi hade just den färgen i hallen på stället vi bodde innan, och ÄLSKADE den. Dock gjorde den sig inte alls här och såg bara läskig ut, inte alls piggelinläskande som tidigare.

Idag:

Aningens modernare och ganska mycket ljusare skulle jag säga. Kan ju iofs bero delvis på skillnad av årstid och ljusinkomsten ;-)

Men visst är det väl ändå skillnad.

Det roliga är att jag inte har nån aning om något av dessa kan anses vara "min stil". Det nedre är mer min stil helt klart, men består fortfarande av väldigt många kompromisser. MEn det är lite roligt att se hur egentligen ganska små förändringar förändrar intrycket av samma rum.

Förutom det "svartvita" och lite grafiska så tilltalas jag ju som tidigare setts av teak och 50-60-talets formspråk.

Just nu, i skrivandes stund sitter jag och väntar på 2 stora linneskåp av modell:

  ungefär såhär.

Ytterligare en "stil" att blanda in. De kommer dock (mot vad kännare antagligen tycker) målas för att passa in bättre. Men förvaringsbehovet är stort här hemma, och få saker är lika effektiva på det som riktigt gamla gedigna förvaringslösningar.

Men det kanske inte är att undra på att jag känner mig lite kluven ibland.

Idag har jag dessutom fått upp ett serietidningsblad på en vägg. Vad hände där egentligen? Jag fick nog fnatt.

i ett badrum!

Inte gör jag det iaf.

Det mesta har dock sin förklaring. Eller kanske inte. Det finns aen förklaring att de kommit dit, men inte varför de ligger kvar.

Jag håller på att byta badrumsskåp. Nått som inte är helt enkelt. men det förklarar iaf varför man har rejäla skruv.

Tejpen användes till att tejpa upp badrumsbelysningen! Japp. Det är sådan korkad belysning som sitter fast på skåpets ovansida enbart. Vill ha ta ner skåpet och inte belysningen så blir den hängades i kablarna. Tror inte den håller för det, så lösningen blev helt enkelt att tejpa upp skiten på kaklet. Det var svårt nog att ta ner ett skåp, hissa upp ett annat, ståendes på handfatet och toan, utan att behöva hålla i tung belysning också.

Solcellsdriven lampa behövdes då jag någongång under ovan skrivna moment lyckades att klämma eller nått annat olämpligt kablarna till den upptejpade belysningen. Kort sagt, den funkar inte längre. Kvällstid blir både det ena och andra väldigt krångligt utan ljus, så den lilla saken fick flytta in.

Slutligen plastjoxen... Jag har ingen aning om vad det är bra för, men vet att det är nått till makens "leka med små fula plastgubbar spel" iaf. Vad den gör här har jag dock absolut ingen aning om. Och jag är skyldig till mycket (som allt ovanstående), men inte den!

Så om man ska dra nån slutsats av det hela så får det väl bli att försök för guds skull inte byta badrumsskåp själv, när man måste hålla upp sakerna undertiden. iaf inte om man inte är stark som Pippi och har ungefär 6 armar.

Undra varför jag inte har bloggat på så länge?!

Kanske var det sommaren som kom ivägen. 10 veckor hemma med lillan på heltid - då blir det mindre tid kan jag lova.

Så nu kan jag passa på att hylla dagis - jag får massor gjort när lillan är iväg dit, om än bara för några timmar. Hur dagis "tröttar ut" henne är också fantasiskt, så lugn som hon är efter en dagisdag blir hon aldrig hemma, hur mycket jag än försöker. Kanske det helt enkelt beror på att jag inte är 14 andra energiska barn att hålla takten med, hur mycket jag än skulle vilja.

Men om man ska ta en sommarsummering då:

Vi har varit på vår första gemensamma semester ihop - dvs både med lillan och tillsammans jag och maken. Vi var lite oroliga måste jag erkänna. Vi är båda ganska rastlösa av oss, och en liten stuga och ganska dött ikring är väl inte riktigt rätt forum för oss egentligen. Vädret var över lag dåligt, något som drog ner upplevelsen tyvärr. men visst var det skönt med semester, bara fly undan jobbiga saker och måsten. Miljöombytet var riktigt välbehövligt.

Jag vet inte om det kanske var bortavaron som gjorde det, men iaf kom vi fram till lite saker här när vi kom hem. Trots att jag försökt och försökt så har jag aldrig lyckats förlika mig med vårt boende. Det "sitter i väggarna" helt enkelt, och går inte att förklara. Så vi kom fram till att vi på allvar får ta itu med att göra klart det sista, och se oss om efter annat boende. Kanske inte imorgon - men ändå på ett aktivt plan.

Samtidigt har jag slutat tänka så mycket om hur jag skulle vilja ha det och inte, och bara följt mina infall om saker. Det har slutat med att diverse småsaker har tillkommit och försvunnit. Tavlor har kommit upp på väggarna, fotoväggen har utökats, färger har tillkommit osv. Jag har fått energi att följa min instinkt istället för att försöka tänka så helhetsmässigt istället. Så just nu är läget att jag vill fortfarande ha ett nytt boende, men jag vantrivs inte lika mycket längre. Något om känns bra - det är mycket mer rofyllt att inte avsky sitt hem :-)

Annars har jag mest utnyttjat sommaren till att grubbla på olika saker, små och stora. Vad jag kommit fram till och vad det handlar om - tja det är både diffust och mer privat. Men kanske lär det märkas - om jag nu kan skaka av mig sommaren och bli lite flitigare i bloggen.

Men återigen - bloggen är ju mest min egen dagbok. Det är inte så att jag har nått direkt spännande liv, smarta saker att såga eller ett vackert hem att visa upp - så nån proffsbloggare kan jag nog inte aspirera på att vara. Frågan är väl om det finns nån stackare kvar att läsa det här. men om inte så är det helt okej, nöjet för mig ligger i att få ner tankar på pränt. Det hjälper mig att tänka och göra verklighet av mina tankar. För mig finns det nog nån devis som säger typ: "jag säger, därför existerar"... Om jag bara tänker saker så känns de inte på riktigt, och det är lätt att ändra sig och vela. Mycket svårare att ändra sig om man sagt nått (eller skrivit det då) till nån annan :-)

Även gubben som inte är lättimponerad blev helt tyst och såg salig ut, och riktigt suckade av lycka. Så nu vet vi vad vårt nästa mål i tillvaron är iaf!

Nätan totalt insynsskyddat mot huset.

Bara gångvägar och gräs runt i kring. och motionsspår, och skogsdunge och knuten, och skogen ett par hundra meter bort

Vädret gjorde det ju inte sämre, men tystnaden var nog det allra bästa *stänger öronen för bruset hos mig*

Med 2 bröllop att gå på i sommar, och förhoppnigsvis fint väder så kommer lusten att trimma till mig själv lite.

JAg har sent om sider insett att det där med att gå ner i vikt, det är inte riktigt min grej. Så jag hyser inga större förhoppnigar om någon massiv nedgång direkt, men trimma till sig lite räcker ju långt det med :-)

Diciplinen är ju som den är - dvs kass, så jag satsar på det lite lagom sättet - att försöka vara lite mer förnuftig än vanligt bara. Då jag är förfärligt dålig på att hålla en och samma metod mer än sisådär 1 dag så känns det inte så aktuellt.

Min plan är därför att försöka äta:

Mindre portioner

Mindre beroendeframkallande kolhydrater - dvs pasta, bröd, godis, fika och liknande

Mer frukt och grönsaker, som jag älskar

Och att inte överkompensera med att äta allt för fett och flottigt.

Man kan väl se det som att det är lite VV-aktigt med GI-influens eller så. Men inget räknande eller vägande eller annat jobbigt, utan bara hålla sig undan mina värsta fallgropar.

Mitt minne är varken bra eller långt, så därför skirver jag upp vad jag har ätit under dagen - för lite eget komihåg. (Jag glömmer ofta bort att jag har ätit, och blir då hungrig av tanken)Kommer fyllas på under dagen:

Turkiskt youghurt med banan och jordgubbar

Avokado och 2 ägg

Tanken är sedan spenatsoppa till lunch, och nån kött eller fiskbit med grönsaker till middag. Hur det blir med det lär märkas senare.

Jag försöker också att avgifta mig lite från det värsta kaffesuget, så inget kaffe hittills idag - trött som ett as är jag.

I alla fall, vikten. Den är ju som sagt inte det viktiga, men jag hoppas väl ändå lite på en nedgång. Förra veckan gick jag ner 1 kilo ungefär, trots en festlig helg.

Första sommarbröllopet är om 6 veckor ca, och jag hoppas på 5 kilo tills dess. Men allt mindre än idag och plattare om magen är en framgång.

Ytterligare 2 månader drygt bort är nästa bröllop, och jag hoppas på totalt 10 kilo fram tills dess. Lyckas jag med det - så är jag faktiskt nöjd, och även ganska "klar". Förhoppnigsvis har jag då lärt mig att frossa och kolhydrater inte är allt här i livet!

En utmaning till mig själv alltså, där siffrorna inte står i centrum utan är tänkta att fungera som en lockelse :-)

Det gör jag antagligen ganska ofta dock, så inget nytt i världen.

Idag gällde det en byrå. Vi har länge varit på jakt efter den perfekta byrån till hallen. Ett uppdrag som inte varit det lättaste då det är svårt med proportionerna. JAg har hittat min drömbyrå, men den kostade en hel del för mycket.

Snö:

Som motvikt till den mycket minimalistiska byrån så gillar jag ju även 50-talets design. Maken är inte lika förtjust i det hela, och fnyser ganska mycket åt många av mina fina fynd.

Idag hittade jag en byrå som kvalade in på nästan alla punkter i vad vi behöver i hallen, och med gångbara proportioner. Sen tilltalar ju designen mig också. Maken som inget vet om saken än lär inte bli lika förtjust i det estetiska.

Nu är ju frågan om han ens kommer att se det. och ser han det så har han glömt det om några dagar. Därav anser jag det vara helt rätt att uppfylla behovet och min smak framför hans.

Skulle vi dessutom vänta ut en lagom byrå i hans smak så får vi vänta för evigt.

Så det var dagens loppisfynd - en efterlängtad byrå för 125 spänn. Som hittat kallar jag det :-)